I Houtskär pratar vi inte svenska – nää, jänn talår ve barå hootsjärskå. ”Houtskärskan” är besläktad med de germanska språken. Det kan den språkmedvetne snabbt inse, eftersom dialekten har tre genus liksom tyskan. Vi har inte bara en och ett som i svenskan, utan vi har ”hann”(han), ”håån” (hon) och ”he” (det). För att lättast kunna dokumentera dialekten har vi kommit överens om att använda det finska skriv-sättet, dvs att skriva orden precis som de låter. Det betyder alltså att man ska glömma alla skriv-regler i svenska som man någonsin lärde sig i skolan och enbart lyssna till hur ett ord låter och använda det svenska alfabetets bokstäver och så gott det går återskapa de rätta ljuden. Ord som vi i svenskan vanligen skriver på ett sätt, men uttalar på ett helt annat, är svårast att minnas att omskriva när man dokumenterar dialekt. Dylika ord är t.ex. ordet ”som” – på dialekt måste det skrivas ”såmm”, trots att vi i vanliga fall också uttalar det ”såmm”.
Alla substantiv i houtskärskan tillhör någon av de tre genusformerna och böjs enligt ett visst mönster och adjektivet följer efter – precis som i tyskan. Vi kan ta några exempel. Pojken var hungrig och flickan var hungrig = göytin va hongrågär å flikkan va hongrå. Hunden var vit och katten var vit = hondin va viitär å kattan va viit. Problemet för en icke infödd är att veta vilket ord som är han och vilket som är hon. Dessutom är några ord också det = he. Om vi t.ex. tar adjektivet rund. Ett runt bord (det), en rund boll (han), en rund väska (hon) = ä rontt bool, in rondär båll, än rond vess-kå. Sen finns det ord som ändrar väldigt mycket beroende på genus, t.ex. ordet gammal. En gammal båt, en gammal lada och ett gammalt träd blir på houtskärska ”in gamål bååt, än gaambäl lädö” och ”ä gamålt treed”. Enkelt eller hur?
En annan sak som får en att tänka på de germanska språken är verbens böjningsformer. Om vi t.ex. tar verbet ”att läsa”. På gammal houtskärska blir det ”te läså, ja (tuu, hann, håån, ve, ne, tåmm) lääs, laas, halise”. Yngre Houtskärsbor säger nog ”te läså, ja lääs, lääst, ha lääst”, eftersom de blivit mer ”försvenskade”. Stadieväxlingar är typiska för tyskan, liksom att sätta in någon extra bokstav här och där – likaså för houtskärskan. Vi kan ta verbet ”att komma” – ”te kåmm, ja kåmm-bär, kååm, ha kyme”. Yngre säger istället ”ha kåme” som perfektform. Dialekten varierar också i olika byar inom Houtskär. I Mossala har man blivit influerad av Iniö-dialekten, så trots att norrbyarna, som vi kallar Björkö och Mossala, har en väldigt stark dialekt skiljer sig många uttryck ifrån varandra. I Saverkeit igen har man tagit intryck från Norrskata-sidan. Så man kan inte säga att alla talar på samma sätt överallt i Houtskär.
Det roliga med dialekter är att det finns ord som inte existerar i de ”riktiga” språken. Ett ord som säger så mycket, men inte går att beskriva på svenska är t.ex. köymåt. ”Tö haaldär nå ii så köymåt!” kan man få höra om man håller i något på ett konstigt sätt, så att det inte blir som det ska. Precis så höll jag i då jag skulle lära mig sticka i skolan en gång i världen och därför blev det aldrig någon stickare utav mig. Jag hade stickorna fel och tappade maskor. ”Haald ii vile!” kan man också bli uppmanad. Då ska man hålla i på rätt sätt. ”Vile” betyder på rätt sätt. Alla Houtskärsbor vet vad det betyder. Och om nån säger ”Hann ee inga vile vissär hann tänn gåbbin” – då är det inte bra ställt för den gubben. Det betyder nämligen att han inte är riktigt klok.
Som infödd Houtskärsbo, som lärt mig dialekten med modersmjölken och svenska först i skolan, skulle jag vilja påstå att det är hopplöst för en inflyttad att lära sig tala houtskärska så att en infödd inte skulle märka det – hur man än försöker och studerar litteratur i ämnet så som t.ex. i ”Läsåbook e hootsjärskå”. Man kan däremot lära sig förstå talad houtskärska ganska bra, ifall en infödd talar långsamt, men om man blir åhörare till två äldre Houtskärsbors diskussion, så kan det hända att man inte uppfattar många ord av vad som sägs. Detta för att de oftast talar ganska snabbt och orden kopplas samman på ett sånt sätt som man inte är van vid i svenskan, t.ex. han tog med sig/du tog med dig = ”hann too messä/tuu too meddä”. Dessutom blir vissa pronomenformer helt annorlunda på houtskärska än i svenskan t.ex. Vad sa han/hon? = ”Va seed in/än?”. Såg du honom/henne? = ”Sååg dö in/än?” Alla substantiv är som tidigare nämnts ”könsbestämda” och det är som med tyskan – bara att lära sig vart de hör! Det funkar inte att tänka att det som har med damer att göra skulle vara feminint, för t.ex. kjol är maskulint och heter ”in tjool, han tänn tjoolin, maang tjoolar, tåmm tänn tjoolan” och lika så huvudduk ”in hyvöduuk, hyvöduutjin, hyvöduukar, hyvöduukan”. Båtar som brukar anses vara hon är också maskulina etc. Huvud är neutrum = ”ä hyvö, he tett hyvö, fleir hyvän, tåmm tänn hyvöna”. Jacka är feminint = ”än jakkå, jakkån, jakkår, jakkåna” – likaså dörr = ”än döör, hån tett dörän, maang dörör, tåmm tänn döröna”.
Att kunna dialekt är något som berikar och på senare tid har man börjat förstå att det är något man ska värna om och försöka bevara för omvärlden. I Houtskär är vi stolta över vår speciella dialekt och försöker på olika sätt bevara den genom att skriva berättelser och sånger, uppföra revyer och små sketcher och genom att ge ut den tidigare nämnda boken ”Läsåbook e hootsjärskå”. I den finns det många kapitel som beskriver livet i Houtskär förr och nu på dialekt. De flesta av dessa kapitel finns även som ljudfiler på Pro Houtskärs hemsida under fliken ”Läsåbook e hootsjärskå”, så om man vill ha en intensivkurs i dialektens alla mysterier borde man köpa eller låna boken och både läsa och lyssna på dessa kapitel. Det finns även grammatik och olika fraser samt övningar med i boken. Boken är utgiven av Houtskärs Kulturgille.